Sverige har ett starkt grundlagsskydd för religionsfriheten. Samtidigt beskriver religionssociologen Emin Poljarević ett växande avstånd mellan rättigheten på papperet och muslimers möjlighet att faktiskt utöva sin religion i vardagen.

Emin Poljarević är docent och religionssociolog vid Uppsala universitet och en av redaktörerna bakom en ny skuggrapport till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering, CERD. Rapporten granskar islamofobi och antimuslimsk rasism i Sverige och hur den tar sig uttryck inom bland annat myndigheter, civilsamhälle, arbetsmarknad och religionsutövning.

När han beskriver utvecklingen i Sverige betonar han att den inte har uppstått plötsligt.

– Som akademiker tittar jag på längre sikt. Det som fanns där för tio år sedan och var mer i marginalerna – muslimhat, fördomar och olika typer av missförstånd – har hittat en ny kraft i samhället, både i den politiska och den mediala diskursen. Men också en annan sak, fördomar är den ena nivån. Det nya och allvarligare är när misstänksamheten flyttar in i institutionerna och börjar påverka vilka organisationer som får finansiering, vilka skolor som får fortsätta, vilka muslimska röster som uppfattas som legitima och hur rättigheter tillämpas.

Han menar att kopplingar mellan islam, islamism, extremism och muslimska civilsamhällesaktörer har blivit betydligt vanligare i offentligheten.

– Civilsamhällesaktivister eller människorättsaktivister brännmärks som medlemmar i Muslimska brödraskapet, vilket betyder att de är islamister, vilket betyder att de är antidemokrater, vilket betyder att de inte passar in. Den typen av associationer har fått mycket större utrymme i den offentliga diskursen. Någonting som för tio år sedan fanns i marginalerna har nu blivit normaliserat. Jag tror att tre saker har drivit utvecklingen: islam och muslimska organisationer har allt oftare betraktats genom ett säkerhets- och extremismsperspektiv, idéer som tidigare låg i utkanten har blivit mer etablerade i politiken, och språket har i sin tur påverkat hur myndigheter och andra institutioner behandlar muslimska aktörer.

När begrepp som islam, islamism och extremism blandas samman kan konsekvenserna sträcka sig bortom själva språkbruket. Misstänkliggörandet riskerar att omfatta muslimska organisationer och personer och påverka vilka som betraktas som legitima aktörer i offentligheten.

– En stor fara med det är att man helt enkelt har stängt ute stora delar av det muslimska civilsamhället.

Rapporten beskriver en liknande utveckling. Den pekar på hur muslimska organisationer blivit föremål för omfattande granskningar, indragna bidrag och anklagelser om ”islamism” eller ”extremism”, ibland utan tydliga definitioner eller belägg. Bland exemplen finns Sveriges Unga Muslimer och studieförbundet Ibn Rushd.

”I teorin är religionsfriheten otroligt stark”

Religionsfriheten är en grundläggande demokratisk rättighet. Den omfattar inte bara rätten att tro eller avstå från tro, utan också möjligheten att utöva sin religion och delta i samhället på lika villkor. Just förhållandet mellan det starka formella skyddet och människors faktiska möjligheter att utöva denna rättighet är en central fråga i både rapporten och samtalet med Emin.

– I teorin är religionsfriheten otroligt stark. Men i praktiken finns det otroligt många mekanismer som begränsar religionsfriheten, alltså i det verkliga livet.

Emin nämner bland annat möjligheten att bära hijab på arbetsplatsen. Han tar upp ett rättsfall där en kvinna sökte arbete men där intervjun avbröts när arbetsgivaren såg att hon bar hijab. Frågan kom att handla om huruvida hijaben skulle förstås som ett religiöst uttryck eller som en kulturell symbol.

För Emin illustrerar det hur något som framstår som tydligt i lagstiftningen kan bli betydligt mer osäkert när rättigheten ska tillämpas.

– Religionsfriheten är skyddad i lagen ganska starkt och är en grundlagsskyddad rättighet. Men samtidigt kan man i praktiken förändra eller tolka den på ett sätt som gör att religionsutövningen inte skyddas. Även i Sverige är rättsskyddet inte så starkt som vi gärna vill tro.

Rapporten pekar också på det här glappet. Sverige skyddar formellt religionsfriheten och förbjuder diskriminering på religiös grund, men rapportförfattarna beskriver bland annat hinder kring religiös klädsel, lokaler och försäkringar samt ett allt starkare säkerhetsperspektiv på muslimska församlingar och organisationer.

När en moské måste byggas i betong

Religionsfrihet handlar emellertid inte enbart om lagar. För att en människa faktiskt ska kunna utöva sin religion måste hon också kunna göra det utan rädsla.

Här blir hatbrotten centrala.

Emin har under många år haft kontakt med muslimska församlingar och beskriver hot och attacker som någonting återkommande.

– Det här är något som pågår ständigt. I kontakten jag har med muslimska församlingar fortsätter det här med jämna mellanrum.

Han berättar om en moské som brunnit och som inför återuppbyggnaden behövt tänka om kring själva byggnadsmaterialet.

– Den här gången ser man att vi inte kan bygga i trä, för då kommer det att bränna igen. Vi måste ha betong.

På andra håll har säkerhetskameror blivit en del av församlingarnas vardag.

– Man har börjat installera kameror i princip i varje samfund där man försöker samla ihop pengar just för att övervaka fasaderna.

Han nämner även grishuvuden som kastats vid moskéer och den återkommande vandaliseringen av Stockholms moské.

Rapporten ger ytterligare tyngd åt bilden. Den hänvisar till forskning där 59 procent av muslimska församlingar uppgav att de utsatts för direkta attacker och omkring 90 procent att de generellt kände sig hotade. Brå har beskrivit hur islamofobiska hatbrott kan ta sig uttryck genom bland annat hot, ofredanden, våld och skadegörelse. Församlingar kan dessutom ha svårt att teckna försäkringar eftersom de bedöms ha en förhöjd risk att utsättas för attacker.

Det förändrar också innebörden av religionsfrihet. Det handlar inte bara om rätten att tro eller att staten inte förbjuder en religion. Det handlar också om möjligheten att faktiskt gå till sin moské, synagoga eller kyrka och känna sig trygg där.

Yttrandefrihet och religionsfrihet

I samtalet återkommer Emin flera gånger till koranbränningarna. För honom synliggör de hur olika fri- och rättigheter värderas när de ställs mot varandra.

– Yttrandefriheten är i centrum av den liberala diskursen generellt. Medan religionsfriheten, i det sekulära medvetandet och i den sekulära attityden till religiösa grupper, inte uppfattas som lika viktig.

Han kopplar det till Sveriges självbild som ett sekulärt och tolerant samhälle och menar att inskränkningar i religionsfriheten lättare riskerar att betraktas som en marginalfråga när de främst drabbar religiösa minoriteter.

– Om man identifierar sig som muslim är man en minoritet av religiösa personer i en större minoritet i samhället. Religionsfriheten blir i det sammanhanget mycket mindre viktig än yttrandefriheten.

Emins resonemang handlar inte om att ställa yttrandefriheten åt sidan, utan om vilken tyngd religionsfriheten får när olika rättigheter möts. Han återkommer särskilt till betydelsen av sammanhanget i vilket en handling sker.

När en koran bränns framför en moské, säger han, sker det inte i ett vakuum.

– Kontexten är extremt viktig. Man gör det här för att hetsa och provocera en viss grupp människor, att såra dem och påverka deras självbild, som att de inte tillhör det här samhället.

Och platsen spelar roll:

– Om du kommer framför en moské och gör det här blir det ett direkt hot mot dem som befinner sig där. Det är inte bara vuxna män där, utan kvinnor, barn och äldre.

Rapporten lyfter på liknande sätt hur koranbränningar och andra islamofobiska handlingar har behandlats inom ett starkt yttrandefrihetsskydd, samtidigt som domstolar i vissa fall har bedömt handlingar som hets mot folkgrupp.

”Religiösa församlingar kan stödja varandra”

Men samtalet med Emin handlar inte bara om utsatthet. När frågan kommer in på interreligiös samverkan ser han också en möjlighet.

– Jag tror att det finns en möjlighet för muslimska företrädare och muslimska församlingar att söka samarbete och stöd hos andra religiösa grupper i Sverige.

Han lyfter särskilt Svenska kyrkan.

– Svenska kyrkan har traditionellt varit en otroligt bra samarbetspartner. Jag vet att muslimska församlingar har samarbetat med och funnit stort stöd hos Svenska kyrkan.

Han nämner också samarbeten mellan judiska och muslimska församlingar.

– Jag tror att det interreligiösa samarbetet generellt är otroligt positivt, där religiösa församlingar kan stödja varandra i de här frågorna. För det är inte bara muslimska församlingar som attackeras, utan väldigt många andra är också utsatta.

Just där finns kanske också en av de viktigaste kopplingarna till religionsfriheten. Om olika religiösa grupper bara försvarar den egna gruppens rättigheter riskerar religionsfriheten att bli villkorad. Interreligiös samverkan kan i stället handla om att gemensamt försvara principen om att samma rättigheter ska gälla oavsett vilken tro som står i centrum för debatten.

Inför valet efterlyser Emin framför allt likabehandling.

– Det minsta man kan göra är att behandla alla lika. Alla minoritetsgrupper, i synnerhet de religiösa minoriteterna i Sverige, bör ha samma förutsättningar.

Han betonar samtidigt att frågan är större än den enskilda minoritetens utsatthet.

– Islamofobi är inte bara ett problem för muslimer; den är en korrosiv kraft som steg för steg bryter ned rättssäkerhet, tillit och principen om jämlikt medborgarskap. När ord som ”islamism” och ”extremism” används slarvigt, när muslimska organisationer möts av andra beviskrav och när muslimsk kritik behandlas som ett säkerhetsproblem, då är det inte bara en minoritets rättigheter som försvagas. Då försvagas demokratins institutioner för alla.

Och han återkommer till vem som själv får beskriva erfarenheterna.

– Att man tillåts ha en röst som hörs i offentligheten är extremt, extremt viktigt.

Han menar att muslimska företrädare i allt mindre utsträckning får utrymme på etablerade mediala plattformar.

– Man är inte intresserad av att höra muslimska röster: Vad tänker ni? Hur påverkar det er? Hur funderar ni? Vad önskar ni?

För Emin handlar frågan inte bara om att få synas i offentligheten, utan om villkoren för deltagandet.

– Den avgörande frågan här är inte bara om muslimer får synas i offentligheten, utan om de får delta på samma villkor som andra: organisera sig, kritisera makten, formulera egna intressen och ibland vara obekväma – utan att deras lojalitet eller demokratiska legitimitet sätts i fråga. En demokrati som bara accepterar minoriteter när de säger det majoriteten redan är bekväm med har inte verklig pluralism, utan villkorat deltagande.

För Emin är det här en central demokratifråga. Religionsfrihet handlar ytterst inte bara om möjligheten att tro i det privata. Den handlar om möjligheten att delta i samhället som religiös person – att organisera sig, uttrycka sig, bli lyssnad på och kunna utöva sin tro på samma villkor som andra.

Rapporten har tagits fram av Swedish Muslims in Cooperation och lämnats in som en skuggrapport till FN:s kommitté (CERD). Läs rapporten här.