Ritualer, sorg och interreligiös samexistens
I samband med World Interfaith Harmony Week medverkade Jakob Wirén med en föreläsning om begravningsplatser som platser för möte, minne och samexistens. Med utgångspunkt i sin forskning belyste han hur frågor om begravning och ritual inte bara handlar om sorg och tradition, utan också om tillhörighet, religionsfrihet och hur vi lever tillsammans i ett mångreligiöst samhälle.
En berättelse han återkom till var hur den första judiska gemenskapen i Sverige först anlade en begravningsplats, innan man byggde synagoga eller skola. För Wirén uttrycker det något mer än omsorg om de döda — det vittnar om tillhörighet och framtidstro.
– En plats där man väljer att begrava sina nära och kära är också en plats där man känner framtidstro, säger han.
En plats som visar både gemenskap och ojämlikhet
Samtidigt lyfte han att begravningsplatser inte bara speglar gemenskap, utan också kan synliggöra ojämlikhet. Med hänvisning till en berättelse om biskop Gottfrid Billing, som beskrev en kyrkogård som ”en taxeringskalender”, pekade Wirén på hur socioekonomiska skillnader och ibland även diskriminering kan göra avtryck också i dödens rum.
Varför är begravningsplatsen en viktig plats att tala om i relation till samexistens?
– Det kan verka oväntat att tala om begravning under en vecka om harmoni och samexistens, men begravningsplatsen säger mycket om hur människor lever tillsammans. Där blir både gemenskap och spänningar synliga.
Han lyfte också hur vardagens interreligiösa samvaro ibland står i kontrast till hur traditioner ofta hålls åtskilda i begravningsrummet, med olika religiösa kvarter sida vid sida.
– Det väcker frågor om hur vi förstår samexistens, och hur djupt den går.
Relationer som inte tar slut
Ett annat tema i föreläsningen var relationen mellan levande och döda. Med exempel från muslimsk tradition beskrev Wirén hur ritualer kring gravbesök kan uttrycka att banden till dem som gått före inte upphör.
– Många religiösa traditioner gestaltar något djupt mänskligt här: att relationen till de döda förändras, men inte helt bryts.
Han menar att sådana perspektiv också kan bidra till interreligiösa samtal om minne, omsorg och mänsklig erfarenhet.
När sorgen inte passar i färdiga former
Du talar också om behovet av interreligiösa uttryck för sorg. Vad menar du?
Med utgångspunkt i berättelsen om den judiska filosofen Anja Topolsky – vars familj i sorg inte fann rituella former som kunde bära en interreligiös familjs erfarenhet – lyfte Wirén behovet av att utveckla större beredskap kring sådana frågor.
– I ett samhälle där många lever i familjer där olika traditioner möts behövs också former för att tillsammans gestalta sorg och avsked.
Han menar att mycket ofta bygger på lokal god vilja, men att etablerade former och gemensam beredskap ibland saknas.
Religionsfrihet i praktiken
I föreläsningen berörde han också hur begravningsfrågor rör lagstiftning och religionsfrihet. Frågor som rituell tvagning, gravskick och hur olika traditioners behov får utrymme kan, menar han, synliggöra hur äldre normer ibland lever kvar i strukturer och regelverk.
Det blev särskilt tydligt under pandemin, när viktiga riter i vissa minoritetstraditioner i praktiken sattes åt sidan.
– Det visar att sådana frågor inte är perifera, utan rör religionsfrihet i praktiken.
Vad hoppas du att de här samtalen kan bidra till?
– Att vi ser de här frågorna som en del av samexistensen, inte som något vid sidan av den. Hur vi tar hand om våra döda, hur vi ger plats åt ritualer och hur vi möter varandras traditioner säger också något om vilket samhälle vi vill vara.
