Vivallaskolans skolgård är tom så när som på några småtjejer i färgglada mössor. Det är fredagseftermiddag och skolveckan är slut. Bara någon timme senare fylls aulan med ett förväntansfullt sorl. Unga och äldre, Örebroare och tillresta från olika delar av Sverige har kommit för att lyssna till Nadim Ghazale och berättelsen om hans resa från flykting till hela Sveriges polis.

Föreläsningen är en del av Örebros mänskliga rättighetsdagar och upptakten för inspirationsdagarna för interreligiös praktik.

Nadims berättelse berör. Det känns som om vi befinner oss där, mitt på polisstationen i Borås, där han arbetade under sjutton år. Inom oss kan vi se porträttbilderna på unga killar som hänger på rad på en stor tavla, en efter en fästa med varsam hand. Vi ser de två kolumnerna under varje bild, noggrant uppritade – en för riskfaktorer, en för skyddsfaktorer.

Poliserna studerar varje bild, varje ansikte, berättar Nadim Ghazale, och sedan listar de skydds- och riskfaktorerna. Allt för ofta ser de liknande mönster: ekonomisk utsatthet, frånvarande fäder, närvaro av droger i deras bostadsområden, ett svagt socialt nätverk, och bristande engagemang i skolan.

Budskapet vi tar med oss hem den kvällen är uppfordrande och hoppingivande: Var och en av oss har makt att påverka, skydda och stödja. Det kan handla om att låna ut fotbollsskor, som Nadims vän Tobbe gjorde, eller hjälpa någon till den första anställningen, som rektor Håkan gjorde.

– Inte särskilt många förstår vilken makt de har att påverka. Jag vill att fler människor ska använda sin makt på ett medvetet sätt, säger Nadim Ghazale.

När vi dagen efter samlas i St Mikaelskyrkan, säger Malin Martelius, utredare på Myndigheten för stöd till trossamfunden, SST, det deltagarna egentligen redan vet:

– Trosssamfunden är en skyddsfaktor mot antisocial utveckling eller normbrytande beteende.

Det är därför praktikerdagarna arrangeras. För att stärka relationerna och verka för ökad samverkan mellan samfunden. Förenade krafter. Hopp i en sårbar värld.

SST har fått i uppdrag att planera en informationsinsats till kommuner, regioner och myndigheter för att öka deras kunskap om trossamfund och deras verksamhet. I Örebro är den interreligiösa praktiken väl etablerad och förgrenad. Flera religiösa samfund samt Humanisterna samverkar i nätverket Tro möter tro sedan 2006. De känner varandra väl vid det här laget.

Kommunen inrättade Örebro interreligiösa och interkulturella råd 2007.

– Landets första i sitt slag, påpekar Daniel Granquist, förste vice ordförande i kommunfullmäktige, när han hälsar välkommen.

Tro möter Tro Ung samverkar med ungdomsarenan Tegelbruket och Folkets Hus i Vivalla. Två uttryck för det starka civilsamhället som gör plats för människor att utvecklas, fångar upp barn, unga och vuxna och snabbt identifierar och agerar på behov. Som när Vivalla Folkets Hus beslutade att börja servera frukost.

– Tanken var att erbjuda frukost till barn mellan fyra och nio år, men i och med den svåra ekonomiska tiden så kom även föräldrar och hemlösa, berättar Abdulkadir Hassan, verksamhetsansvarig, Folkets Hus i Vivalla.

Nadim Ghazales ord ringer i öronen:

”Jag vill att fler människor ska använda sin makt på ett medvetet sätt.”

Under lördagseftermiddagen delar vi upp oss i mindre grupper. Tonje Kristoffersen och Marit Fiske Fjalestad från Kirkelig dialogsenter i Oslo (KDO) har förberett en interaktiv workshop och introducerar det så kallade livsåskådningsöppna samhället och ”oenighetsgemenskap” som är grunden för det interreligiösa arbetet i Norge.

I ett annat rum går det bra att prova på metoden uttryckande konst, EXA, tillsammans med Jeanette Dolk Öhman, diakon och diplomerad EXA-terapeut.

Nasir Ahmad Arif och Erik Moberg från Masjid Aysha och Stefan Albinsson från Norrmalmskyrkan i Stockholm berättar om initiativet ”Tro på Vasastan”, en spirande relation mellan två trosgemenskaper som bryter ny mark, inte minst genom att visa sig tillsammans på stan.

Projektledarna för det nystartade projektet Tillit, Liam Sallmander och Daphne Arbouz, testkör en enkät för att kartlägga de interreligiösa rådens roll och förstå vilka förväntningar som finns på dem.

Med röda kinder och håret lite på ända återsamlas vi för en snabb utvärdering.

”Vi måste prata mycket mer”, skriver någon i Mentimeter. Någon annan skriver ”berikande”.

En oktobermörk promenad senare kliver vi in i Bosniakiska islamiska församlingens moské och kulturcentrum som invigdes vårvintern 2020. Meris Mustafíc hälsar oss varmt välkomna, innan han lämnar över till församlingens ordförande, Mehmed Hasanbegovic, som visar oss runt i den vackra byggnaden. Vi tittar in i vardagsrummet där unga som äldre umgås, tittar på tv eller pluggar. Vi går in i bönesalen med kupolen som en himmel över oss och de mjuka mattorna under oss, och sedan bjuds vi på en dignande bosnisk buffé i den del av byggnaden som är kulturcentrum.

Sanjin Durdevic och Hanna Jakupovic från ungomsförening Bemuf berättar och visar bilder. Bussresorna och besöken hos någon av de andra 27 bosniakiska församlingarna runt om i Sverige är mest uppskattade. De säger att de önskar att fler bosniakiska ungdomar skulle hitta till moskén, men det finns så mycket annat som lockar.

Glädjen och stoltheten över församlingen och möjligheten att samlas i sin egen helgedom sveper som en vind genom hjärtat – så stark och berörande att det nästan gör ont.